Så, det började bra, jag var jättesugen och kände mig lätt i steget, kände att detta kommer gå fint. Hade haft mina tvivel då början av löprundan startade med asfalt som underlag. Men som sagt, det gick strålande, i en lite lätt tilltagande regn. Efter 10 minuter så känns det fortfarande lika fint, och jag är förvånad över att det går så lätt. Regnet fortsätter, och jag hör åska en bit bort.
Då: efter 15 minuter, och således också 15 minuter hemifrån, så kommer det en känsla som är ganska solklar "det räcker nu".
Krampkänning i vaden, riktigt ordentligt, så nu fick jag lägga om strategin, jag minskade farten, och fick försöka landa lite mer på hälen, för att spara lite på vaden. Regnet vräker nu ner, åskan är nu inte alls långt bort, jag både ser blixten, och hör mullret strax efteråt. Löprundan känns inte alls lika trevlig och avkopplande nu. Jag måste hem, men jag kan inte tokspringa, för vaden (speciellt den högra) gör sig väldigt påmind vid varje nedslag. Hem kommer jag iaf efter en 37 minuters löprunda, och alla kläder kastas in i duschen, de är ändå helt genomblöta.
Utvärdering: Definitivt positivt, jag gjorde väl bara som jag och många med mig (?) gör: Man vill för mycket. Jag gillade verkligen känslan av att känna underlaget när man kom så nära marken vid stegen. Jag ska fortsätta jobba löpningen, men jag får nog kombinera lite barfotalöpning med normal löpsko. Så jag fortfarande kan träna löpning. Tanken är ju såklart att jag enbart ska köra barfotalöpning, men det får ta sin tid.
Läser nu på kvällen att nordvästra skåne (här) har fått runt 55 millimeter regn och det är kaos här då det regnar in i källare och vägar går sönder. Jag var inte ute i hela regnskuren, men nog fick jag med mig en hel del in i lägenheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar