Madelene

När jag bodde i Stockholm, så tränade jag på SATS Globen, som är ett ganska litet gym. Små gym brukar innebära att man stöter på samma folk, om och om igen. Jag höll under en period på att plugga till Personlig Tränare, och jag behövde någon som jag kunde få öva på/med, övningar och stretch. Vi hade praktiska prov på utbildningen, och inför dom räckte det ju inte bara med att plugga teori.

Madelene var för mig en sådan som jag nämnde ovan, som man ser alltid och nästan börjar hälsa på, utan att ha sagt ett enda ord till. Hon var där ungefär varje dag som jag var där, och vi var nog där 5 dagar i veckan. Man började lägga märke till henne. Men hon skiljde sig markant ifrån mängden.
Hon körde stenhårt, alltså, GALET hårt. Oavsett om hon stod på löpbandet, trappmaskinen eller körde någon strykeövning. Alltid. Hon körde alltid ensam, och det gjorde jag med, så jag tänkte, det gör ju inget att fråga om jag kan få hjälpa henne med några övningar, och det är ju även en hjälp för mig själv i förlängningen också. Vilket jag förklarade för henne en sen kall, kväll utanför centret. Mitt plugg, att jag behövde någon att öva på. Hon tyckte det lät skitkul, vi körde redan dagen efter. Vi gick igenom övningar och snackade på, hon var hur trevlig som helst. Men det är hennes inställning som jag vill ta upp.

Den här tjejen är inte elittävlande, utan är motionär i den bemärkelsen att hon tränar bara för sin egen skull. Men hennes attityd, skulle kunna ta henne långt inom träningsvärlden. Säkerligen inom jobbet också, om hon ser på saker och ting på samma sätt där.

En sak som definitivt fastnade hos mig var när vi pratade om löpning, och jag nämnde att hon kör så fruktansvärt hårt alltid. Svaret sitter i mig, som om hon skulle svarat nu:
"Ja, men vafan. Jag tänker att det är krig, och att jag måste fly, det finns inga alternativ, det är ju bara att köra. Så jag fantiserar att det är minor, och stridsvagnar och eld..."

Ja, det har hjälpt mig också när det känts som jobbigast..

Absolut en sådan människa man vill träna med, och jag är glad än idag att vi hann köra några pass, för ibland kan jag fortfarande tänka på hennes inställning. Det fanns inget annat än "jo, det går, kom igen, lite mer, tyngre kan du",ur hennes norrländska mun. En gång, när vi körde roddintervaller, så försökte jag fuska bort den sista tionde. Jag var helt slut, och jag tror hon också var det. Madelene sa till svar "no way, vi sa ju tio stycken, så nu kör vi den sista också". Så den sista kraftansträngningen gjordes och, inte dog jag för det! Helt underbar inställning på den tjejen!

Vissa människor är inspirationskällor, och hon är definitivt en av mina! En sån som det är bra att ha att plocka fram inuti huvudet, när det är som jobbigast, och jävligast...
"Bara en till, vad tror du händer, att du dör...", som hon sa en gång.

Inställningen är så viktig i träning, att våga göra det där sista, det som faktiskt gör ont!
Men det ger resultat!