Löpning

Stack ut vid 16-tiden, i ett vindstilla, höstluftigt Helsingborg. Sprang mot Pålsjöskog, och höll mina steg efter havet på väg ut mot Pålsjö, riktigt mycket folk ute och luftade sig idag. Tankarna var till en början på plugget idag, och lite planerande inför veckan som kommer. Tabatapasset blev klart under löprundan. Funderade på hur jag som bäst skulle kunna beskriva hur otroligt bra jag hade det på rundan, vilket underbart väder, hur bra kroppen kändes. Hade en puls på 135-140, så det var ett lugnt och fint tempo, vilket bara gjorde så att jag kunde njuta ännu mer av löpningen.

Bild från igår, vid havet där jag sprang idag, med Danmark i bakgrunden

Då, hände det, vaden började göra sig påmind när jag var ca 4 kilometer hemmifrån. Det kändes snabbt värre och värre, och jag fick helt enkelt sluta löpa, och börja gå. Varje steg smärtade, och jag är ganska säker på att det är samma muskler som jag nämnt förut, de muskler som böjer tårna, som fäster in i underbenet. Jag gick i 7 minuter, och tyckte inte att det var alls lika kul, eller skönt längre. Humöret gick snabbt åt fel håll. Testade att ta några steg löpning, och jo, ja. Det gick att springa, och jag beslutade mig för att löpa så länge det gick. Det vart faktiskt inte alls sämre, vilket jag trodde det skulle göra, men i den bemärkelsen har jag gärna fel såklart. Sprang hela vägen hem, och tog en lång dusch, en macka och så var humöret på rätt spår igen. Vaden är nu lite stel, men jag är mest nyfiken på hur det kommer kännas imorgon.

 Ja, detta var det jag möttes av, fantastiskt!

8,4 kilometer på 43 minuter sa klockan när jag kom hem, och det tyckte jag var helt ok ändå.